Carpe Diem

Hej , eftersom det är så många som undrar vad det är som hänt på min lifs resa just nu så skriver jag det mesta här nu när jag ändå är sängliggande.

som ni vet så hade jag en duplex graviditet förra året (tvilling graviditet) som vart en dubbel lycka för oss men slutade inte lika lyckligt,

ena tösen dog men fick ligga kvar i magen under tiden vår andra tjej låg där,

vilket vem som helst kunde förstå att det inte är bra att gå med ett lik i magen som dessutom inte hade samma blodgrupp som mig men ingen åtgärd gjordes.

jag hade redan då behövs anti-D spruta för att förhindra immunisering på det andra fostret där min kropp angriper och kan medföra en rad komplikationer där båda jag och hon den levande som vi döpte till Destiny kunde dö.

jag blev extremt sjuk och började blöda konstant när Ariel ( första dog) åkte in och ut på sjukhs där dom konstaterade att Destiny fortfarande levde och att Ariel låg kvar i magen fortfarande och livmodertappen var stängd så dom förstod inte varifrån jag blödde eller varför och dom tog inte reda på orsaken för att kunna åtgärda detta eller förhindra något allvarligt.

detta skedde fram tills jag åkte in på ett besök på huddinge den 30/11-2018 och dom konstaterade att Destiny skulle vara sjuk med hydrops och spekulerade då i om det kunde vara immunisering mellan min och Ariels blodgrupp och om det höll på att bli anemi på Destiny men jag påtalade att dom måste ge mig Anti-D sprutan för att förhindra detta och andra komplikationer.

Specialist läkaren gav då mig besked att det inte skulle vara omöjligt att få denna eftersom det inte skadar att ge den och om Destiny föds nu så är chanserna minimala att hon överlever.

Jag fick även veta att hon skulle ha klumpfot också.

Därpå blev jag inlagd och innan jag visste ordet av så skickades jag med ambulans till solna karolinska universitet sjukhus pga dessa blödningar och att värkar hade börjat och huddinge hade inga tillräckliga resurser ifall hon skulle födas.

jag var då vecka 23+1 men ingen gjorde någonting för att förhindra någonting trots att jag låg på om att ge mig bricanyl redan då så ville inte heller solna göra detta den läkaren som tog emot mig, dom mätte värkarna som var extremt täta och där fick jag ligga och hoppas att dom skulle avta, jag hade redan förlorat extremt mycket blod själv så jag såg döende ut redan då, ögonen på mig var brun oranga och jag var lik blek men dom lät mig vara, samma natt går mitt vatten och jag blev livrädd att hon skulle födas, jag fick då göra ett akut ultraljud för att se om det verkligen var vattnet och det stämde, Destiny hade knappt vatten kvar men levde och Ariel låg kvar i magen.

men Destiny levde och krigade med mig, sjukhuset tog en massa prover men informrade mig inte om vad proverna visade, dom satte in mig på antibiotika och därav antog jag att jag förmodligen hade infektion också och fick andra tabletter i samband med detta,

jag frågade hela tiden varför jag fick dessa och vad är det som är fel, men ingen ville besvara mig, värkarna som tur är la sig , dom försvann när vattnet gick och jag fick åter hopp om att det kanske går vägen , allting kanske blir bra för alla kontroller såsom hjärtljud m.m var bra och hon krigade, en riktig krigar prinsessa, så fashinerad över att hon överlevde alla komplikationer trots att det var väldigt extremt för henne att gå igenom.

det spekulerades i en veckas tid att det var immunisering men ingen ville lyssna på varken mig eller hennes pappa som krävde sprutan för att kunna rädda situationen för henne och för mig,

jag och hennes pappa pratade med henne varje dag även om jag inte kände hennes rörelser men just dom gångerna pappa var och gosa med henne i magen försökte hon ändå visa att hon är där genom svaga rörelser.

hon kunde inte riktigt röra sig för det fanns inge vatten.

en vecka senare på natten började värkarna sätta igång eftersom läkaren som tog emot mig satt och gödde mig med negativitet och stress att dom inte tänker inte hindra förlossningen och om hon föds är det kört då kommer inte hon klara sig.

detta gjorde att min oro och stress efter det satte igång värkarna och jag ville ha bricanyl för det kunde förhindra förlossningen så hon överlevde men dom ville inte, dom vägrade och där fick jag ligga och kvida igenom värkarbetet, som tur är har jag hög smärtgräns så jag tog igenom öppningsskedet med bara andning utan att säga ett ljud, tills barnmorskan kom och flyttade mig från rum 8 till rum 18 för jag skulle föda, jag fick bara acceptera att dom ville döda min dotter, barnläkaren från neo sa dagen innan att det visst fanns en chans och att dom ska göra allt för att få henne överleva och han lyfte fram båda delarna chans och risk, men han sa även att man borde gå in med bricanyl men den läkaren som gick emot alla andra läkare vid namn ingela.

dom frågade vid öppningsskedet 24+1 den 7 december 2018 om jag ville ha epidural bedövning vilket jag inte hade behövt men jag valde att ta den för jag hoppades på att värkarna skulle stanna så hon kanske kunde ligga kvar i magen men nej, hon ville ut och det var bara så det var, när jag födde så kom även hennes syster ut samtidigt och jag förlorade 1 liter blod.

 

jag ser hur det rasar in läkare, barnläkare och ansvarig barnläkare och mördar läkaren och barnmorskor som tar henne till bordet, ingela försökte stoppa återupplivningsförsöket redan när hon las där, hon sa till ansvarig barnläkare att inte fortsätta men ansvarig barnläkare röt ifrån och bad henne lägga ner, sluta och att han ville köra fullt ut och hans ord är deras lag,

efter en halvtimme kollade han på oss med ledsna ögon, vi fick veta att hon kanske kunde få skador för livet om dom fortsatte. jag fick henne till mig, hon var halv lila och fick då veta att hon var fel diagnotiserad, hon var fullt frisk och hennes hjärta fortsatte slå nån timme efter , när hon kom till mig rörde hon på huvudet och öppnade munnen när jag höll henne mot mig jag skrek då till att dom skulle göra något för hon rör sig hon visar att hon vill, men ingen barnmorska eller ingela tog till sig det och barnläkarna hade redan hunnit gå, min man såg andra gången hon försökte för han trodde jag inbillade mig men när han såg så skrek han också till men dom ville inte, hon dog i mina armar, det värsta jag varit med om, sjukhuset dödade medvetet vårt barn. hon fick inte ens en chans även om hon ville, hon krigade in i det sista och vi med henne, vi försökte rädda henne men fick inget gehör ='(

 

vi vart fruktansvärt ledsna , besvikna och till och med barnmorskorna vi berättade allt för blev så förbannade och ledsna och sa att vi hade inte behövt gå igenom det här och vi borde ta det vidare och anmäla, ansvarige barnläkaren sa till barnmorskorna att han verkligen ville komma och prata med oss om de här , han mådde inte bra men han ville inte bara stampa in, han var den enda som brydde sig, dom andra gömde sig och ville inte ta ansvar, han trodde vi var sura på honom, men vi sa att han kunde komma in och det inte var han vi var besvikna och arga på.

han kom och pratade med oss och han förstod inte varför dom inte förhindrade förlossningen, han sa även att dom kunde gjort mycket mer och att han ska ta det här vidare han har högre ragn en alla dom där då han var senior. även han sa att vi inte skulle behövt gå igenom det här.

han tog sitt ansvar, han brydde sig och han visste att det här hade gått fel till och mådde inte bra av det helt enkelt så tacksam för att han kom till oss.

Efter att hon kom så var det tydligen inga problem för ingela att ge mig sprutan allt är så sinnessjukt. barnorskorna var på henne redan när Destiny låg i magen att ge mig sprutan .

efter förlossningen så rök jag med , jag dog, jag åkte rullstol andreas körde mig vi skulle till pressbyrån och köpa en nalle till Destiny och hennes kista, när han trycker på hissknappen minns jag bara att jag säger " Jag mår inge bra " det gick så fort så försvann jag , andreas berättade då att han hann precis fånga mig annars hade jag tippat ur rullstolen, väktaren hade kommit och frågat vad som händer och andreas berättade då så väktaren och andreas hade sprungit med mig genom alla korridorer till bb, under denna tid hade jag nära döden upplevelse, det var svart runtomkring mig , jag kände mig mjuk som typ bumulls moln, inget obeehag alls det var helt rofyllt jag ser ett runt ljus liknande längrefram som liknar himmelens blå ungefär, där står min bror precis vid gränsen och jag glider fram emot honom men han säger " Nej " och puttar mig ner igen och i samma veva kvicknar jag till i rullstolen och ser svagt väktaren och andreas och nästa stund ser jag hur jag ligger på sängen med massa barnmorskor och alla runt omkring mig, enligt min man hade jag frågat om jag var hemma nu. kort därefter fick jag två påsar blod för jag hade inte en minsta droppe blod i kroppen.

 

vi låg med destiny i en kyl säng i 3 dagar för att ta ett ordentligt farväl av henne, vi ville inte skicka ner henne till ett mörkt rum helt själv, det kändes inte rätt, vi gjorde avtryck på hennes händer och fötter och vi hade cermoni där vi la henne i kistan.

hon såg verkligen ut som en frisk liten bebis, helt perfekt så underbart vacker, det var en så tuff period och att min man både förlorar sina döttrar och samtidigt sin fru på samma gång måste varit riktigt tufft, stackarn. när man går igenom något sånt här ändras hela tankesättet, man får extremt mycket mer tacksamhet för vad man har, så mycket mer empati, och man ska verkligen alrig ta någon för givet. det som hände mig skråmde inte mig på något sätt för jag vet att döden kan inte vara slutet.

allting händer av en anledning och jag tror att varje sak man går igenom så är det att man ska lära sig någonting, man måste tänka så för att inte gå under helt. Destiny föddes 7 december kl 10:10 , just kl 10:10 också och vi döpte henne till Destiny redan inne i magen. jag tror på något större, detta fick mig att växa mer spirituellt.

jag önskar inte ens min värsta fiende detta, för det är ingenting ingen ska behöva uppleva eller gå igenom.

alla tar för givet att man grävt ner sig själv, hamnat i deppression m.m och kan inte se eller förstå att nej men så är inte fallet, vi blev starkare tillsammans och vi har andra barn som behöver oss, och vi har bearbetat det här så pass bra just för att vi är spirituella och går efter att allt händer av en anledning, allaa motgångar är till för att man ska lära sig något av det och vi vet att deras själ är med oss hela tiden, det där var bara ett skal, men dom kommer komma tillbaka, återfödas det är själens resa, man föds man dör man återföds. <3 saknaden finns där och sorgen också men inte på samma sätt som kanske någon annan skulle ha, vi hedrar dom, Destiny har en egen liten hylla, hon har en grav bredvid hennes morbror och ska få världens finaste gravsten i april, Ariel kunde inte komma med då hon var så rutten när hon kom ut.

vi tänker på dom hela tiden och när vi känner att allt är bra, så testar vi igen. just nu har jag åkt på så mycket komplikationer efter det här, var inlagd på sjukhus till och från efter förlossningen, haft begravning trots detta, världens finaste begravning med egna låtar, värd det bästa. <3

haft infektion i livmodern som resulterat i antibitika intraviöst och tablett hemma, vilket inte bitit så jag fått åka in och få ny kur, när den blivit bra har jag åkt på andra strider att tacklas med som gjort att jag fått ta ryggmärgsprov, och tagit alla prover som går att ta och röntgat huvudet legat med smärtstillande och muskelavslappnande en vecka ca på sjukhuset och är nu hemma med samma kur och blir omhändertagen av min man. jag hoppas nu allt det här vänder för mig. <3